Den grundlige Göte inleder med en redogörelse för istidens avslutning och de första människornas intåg. Här får vi också ta del av Götes kunskaper och intresse för djur och natur. På mindre än en sida lyckas han på ett målande och medryckande sätt redogöra för olika begrepp såsom Dryastid, Yoldiatid, Ancylussjön och Litorinahavet. Genom att likna Sverige vid en liggande jätte med huvudet i norr och fötterna i söder beskrivs faunans och florans utveckling på ett underfundigt och roande sätt; ”Fötterna var från början fruset naket berg, men fick så småningom tunna strumpor. Det var tundran, den karga växttyp som än idag finns i kalla områden i Sibirien och som vandrade norrut allteftersom isen smälte”.

Det är delvis källmaterialens olika karaktär som styr berättelsen och dess innehåll. Av förklarliga skäl handlar de förhistoriska skildringarna till stor del om den materiella kultur som arkeologin bringat i dagen, medan vi från senare perioder också har skriftliga källor som berättar om politisk utveckling och enskilda personers öden. Men även om spåren efter förhistorien till stor del består av benbitar och krukskärvor lyckas Göte levandegöra stenålderns människor och deras levnadsvillkor i såväl text som bild. Vi får följa med till jägarstenåldern där ”vi tar plats i ekstocken, en vinglig och svårmanövrerad farkost”. I båtens botten ligger några makrillar och en pigghaj bredvid ett fiskenät av lindbast med flöte av bark. När farkosten rundat en udde närmar vi oss en liten bosättning. Den främre roddaren vänder sig om och pekar ut boplatsen. När han ler ser vi att han har starka och friska tänder, men de är rejält nedslitna eftersom man på den tiden använde tänderna som ett slags redskap och dessutom var födan inte alla gånger lika lättuggad som idag.

Vi följer människorna under brons- och järnålder och får ta del av hur dräktmodet förändrades och hur man tillverkade föremål av de olika metallerna. Här skildras också religiösa ceremonier och olika gravskick. Efter vikingafärderna följer den blodiga medeltiden med Valdemar Atterdags krigståg mot Gotland, Engelbrekts uppror, slaget vid Brunkeberg och Stockholms blodbad.

Därefter följer ett antal regenter i kronologisk ordning, bland annat Gustav Vasa och Gustav II Adolf, två kungar som Göte var väl förtrogen med och också gjort två större böcker om. Även om skildringen delvis utgår från dem är Sveriges historia inte bara dess kungars när den skildras av Göte. Historien har länge till stor del varit männens historia, men på ett mittuppslag i slutet av boken finns en redogörelse över några viktiga kvinnohistoriska årtal i Sverige.

Tre statsministrar från 1970- och början av 1980-talet, fr v Ola Ullsten, Torbjörn Fälldin och Olof Palme.